Inskickad av Johanna Åkerlund

Vem är egentligen terroristen?

Sedan 2003 är vår familj lyckliga ägare av irländske varghunden Ascending's Guinness. Han är skrymmande, stundtals fullkomligt döv, en formidabel tjurskalle och alldeles, alldeles underbar. Förra hösten tyckte vi att det var dags att skaffa honom en hundkompis. Eftersom varken huset, stugan eller bilen rymmer ännu en varghund kikade vi på borderterriern. Den är ju tålig trots sin nätta storlek och kan följa en häst i trav, vilket passar bra just i vårt fall…

När vi nämnde detta för omgivningen fick vi genast höra sådant som: ”Jaså ni ska skaffa en ”terror”? Ja då får ni händerna fulla!”. Vi valde att ta dessa framtidsutsikter med jämnmod och hämtade hem en liten Eddie från kennel Kixon's i oktober förra året. Efter snart ett år med båda raserna kan vi göra vissa jämförelser. Vi älskar båda våra ”gogubbar” precis lika mycket, men vem är egentligen terroristen?

Olovligen uppätet:
Guinness: En och en halv plåt med kakor som svalnade på diskbänken
Eddie: Några makaroner som ramlat ner på golvet
Resultat: Guinness 1 - 0

Olovligen söndergnagat:
Guinness: Alla hörn på soffbordet i mexikansk ek, i STORA tuggor
Eddie: En snutt av hälen på husses tofflor
Resultat: Guinness 2 - 0

Hemsläpat skräp:
Guinness: Ett helt intakt kohuvud - dock stulet från grannens åtel, inte från kon själv
Eddie: En kvist
Resultat: Guinness 3 - 0

Orsakade personskador:
Guinness: Fläskläpp och blåöga på matte vid rensning av snö från tassarna (det kittlar ju!).
Eddie: Ett trasigt nagelband
Resultat: Guinness 4 - 0

Orsakade klädskador:
Guinness: Sönderrivna jeansknän och jackärmar efter släpning av matte på asfalterad gångstig
Eddie: Smutsiga tassavtryck på byxbenen
Resultat: Guinness 5 - 0

Listan över deras främsta meriter kan göras längre, men Guinness avgår nog med segern ändå. Trots att Eddie rasar runt som en vettvilling hela dagarna (medan Guinness helst ligger och latar sig) lyckas han inte orsaka lika mycket knasigheter. Han jobbar hårt på att leva upp till terrorstämpeln men resultatet blir lite blekt. Vem var det som sa att storleken inte har någon betydelse?

Hälsningar
Johanna Åkerlund

Medusa ("Busa") är otroligt fin och dessutom helt underbar i karaktären!

Hon är lyhörd och lydig: Förutom när hon är periodvis totalt döv

Hon är lugn: Förutom när hon leker, vilket innebär att trakassera våran Golden Retriever, stallkatterna eller hästarna (och det gör hon varje vaken stund)!
 

Hon sover snyggt o prydligt i köket eller på golvet brevid sängen: Förutom när jag vaknar för då ligger hon och snarkar o sover på kudden intill mig
 

Väluppfostrad: Förutom när hon stjäl t.ex. min plånbok ur handväskan och ruskar den hej vilt så allt flyger o far. Jag hittade alla kontanter - ej uppätna tack och lov - i hennes matskål och allt annat utspritt i hela köket.
 

Tuff: Förutom när det kommer en vuxen hund - även av pytteliten modell - då blir hon så liten, så liten
 

Envis: Om jag bannar henne så lägger hon sig envist ute i snön och vägrar komma in tills jag får jättedåligt samvete - ca 1 minut- går ut och ber om "förlåtelse" och mutar henne med Frolic - DÅ kanske hon förlåter MIG och kommer in.
 

Finkänslig: Förutom när hon ser skottkärran när jag mockar åt hästarna - då attackerar hon som om jag hade dukat upp en grandios buffet åt just henne *mums*

Än så länge låter hon mig ta en siesta på 3-sits soffan och hon (under protest) tar 2-sist soffan, men jag vet att snart är det dags att byta.... Jag har även tittat efter en ny bil "åt henne". Det här är den dyraste jycke jag haft, men går heller inte att jämnföra med en "vanlig hund" på något sätt! Vi är alla stormförälskade i våran "Busa" och skrattar varje dag åt hennes nya roliga sidor!
 

En dag, när jag var på väg in efter att ha rastat våran vargis Bamse, var en pappa med sin femårige son ute på gården.
- Titta, säger pappan. Vilken "liten" hund!
Pojken gjorde stora ögon och stirrade på Bamse.
- Det där är ingen hund! Det är en...är en...en kamel!!!

Vad ska man säga..? :-)

Hälsningar från matte Eva
 

Det hela började en vacker söndag i mars 2001. Vi skulle på promenad, husse och jag.
Han sa att idag ska vi gå runt hela Ängelholm.
Spännande tyckte jag. Jag kommer säkert att möta många nya kompisar.
Mycket riktigt, det dök upp den ena polaren efter den andra. En del fick jag hälsa på, andra inte.

Då vi gått halva turen var jag tvungen att göra det stora.
Eftersom jag inte hade koppel på mig kunde jag göra det precis var jag ville.
Jag har naturligtvis lärt husse att han ska plocka upp efter mig, för visst ska vi hålla rent efter oss.

När husse höll på med det upptäckte jag en äldre dam, som såg väldigt rädd ut.
Jag som är så snäll. Hon stod en bra bit bort med sin cykel och tittade förskäckt.

Husse tog ett tag i mitt halsband och följande konversation utspelade sig.

Husse: - Jag tar ett tag i halsbandet på honom så kommer han ingenstans.
Jag ser att ni är lite osäker men snällare hund finns inte.
Damen: - Nä, det är ingen fara med hunden.
Men du ser ut som om du kom ifrån urskogen!

Gissa om husse blev snopen.
Jag tyckte att det var riktigt skoj och har berättat det för alla mina kompisar.

Inskickat av Christina Hoverberg 2003-10-13

Här kommer en dråplig historia om min varghund Varga som tilldrog sig några år tillbaka i tiden. Hon älskar att springa lure-coursing och har gjort det sen hon var unghund, prov eller träning kvittar vilket hon springer med glädje. Till våren blir hon sju år men är ”still going strong” senaste träningen var 1 sept.
Det var på en träning som gick i Göteborg. Vi börjar alltid med att värma upp våra hundar innan de får springa, en promenad på ca 20 min. gärna i skog eller backe upp och ner. När det sedan är vår tur att starta så gäller det att ta sig till start och det är inte lätt med tanke på att hon vet vad som kommer att hända samt att munkorgen ska på. Helst skulle hon nog vilja springa ut på banan direkt om hon fick bestämma. Hur som helst var det lite nerför på ängen och det hade regnat dagarna före med den påföljden att jag hann inte ta många steg förrän hon drog omkull mig i sin iver att ta påsen som är bytet, vad händer jo, jag släppte inte taget utan for i backen med ett smask och ovan på min bröstkorg sitter en snopen Varga och jag kunde inte röra mig ur fläcken ( dels pga tyngden men också för jag skrattade) det slutade med att jag fick knuffa bort henne för att komma loss. Sen var det bara att ta sig till start och fullfölja loppet. Det är mycket roligt som händer när man är aktiv med sin varghund.
 

Inskickat av Barbro 2003-03-14

Jag är en lycklig ägare till en drygt fem månader gammal varghund, han är rent fantastiskt underbar på många sätt. Vi går långa och trevliga promenader, i koppel och lös lite blandat, det går jättebra. han blev rumsren i ett kick och har ett soligt och glatt humör.
Men........ han bits. Några nej med kraftfull stämma funkar inte, nypa till honom tillbaks fungerar i 10 minuter eller kortare. Men man får ju goda råd i massor, favoritrådet verkar vara att ignorera hunden när den skrider till verket, vänd ryggen till och låtsas som det regnar.
Jag har prövat det med. Vad hände?
Han bet mig i ändan, skam den som ger sig så jag prövade några gånger, vältuggad rumpa fick jag.
Men jag har märkt att han börjar vara något mindre ihärdig så det finns väl hopp om Tuffe oxå.

Inskickat av Mats Bergman

Jag och vår varghund Klappsta´s Atlas var på den lokala brukshundsklubben för att titta på en agilitytävling.
Vi hade placerat oss ett par meter från målgången, efter en stund så blir Atlas uttråkad och lägger sig ned.
Då kom ett ekipage med en släthårig colliehane i mål.
Direkt efter målgången fattade tydligen collien agg till Atlas, kom emot oss på stela ben, raggen rest, blottade tänder
och visade alla tecken på aggressivitet. Jag tänkte, det här går åt pipan.
MEN, Atlas kliver lugnt upp, spänner sig lite och stirrar på collien.
Collien tappade genast modet och sprang till sin matte med svansen mellan benen.
Folket runt omkring oss började skratta, och en åskådare sa:
"Jaja, varför ge sig på stora berg, då det finns småsten"
Mvh
Mats Bergman

Inskickat av Monica Svensson.

Vi hade precis flyttat ut på landet, min svärmor och jag höll på att städa,
men vädret var vackert och vi tog en promenad med en varghund och en av skottarna.
Jag lät hundarna vara lösa som vanligt (har aldrig varit några problem tidigare).
Men idag hade vargisen tydligen bestämt sig för att presentera sig som den stora höns-jägaren.
Hon far in i en trädgård med skotten i hälarna och det blev ett förfärligt kacklande, jag ropade på vargisen,
men hon hade just blivit stendöv.
Ut från trädgården kommer en höna i 170 och tätt efter vargisen, hönan viker av vid ett träplank och vargisen hinner inte med.
Hon kommer slokörad tillbaka mot mig.
Jag drar en lättnadens suck, nu var jakten över och ingen skada skedd, trodde jag.
När hon är en meter ifrån mig viker hon av i 90 graders vinkel och tar ett nytt race.
Denna gången hann inte hönan undan, tyvärr.
Nu skulle jag gå in och presentera mig och min hund för våra grannar (inte närmsta grannar som tur var), men det var ingen hemma.
Vi diskuterade hur vi skulle göra, vi kom överens om att det måste ha varit en rovfågel som tog hönan.
MVH
Monica med två vargisar och tre skottar.